förresten?
man kanske skulle skola om sig till utespelare?
Kropps tog glädjen
finns inge ord, det finns ingen känsla, hur fan kan det komma sig, jag med all jävla energi i mig och viljan att leva, att jag kunde bli så här
har jag ingen egen jävla känsla, ska jag bara sitta och försvinna, det skulle faktsiskt bli så mkt lättare då att bara ge upp och bege mig iväg. Att vi inte kan vara mer rädda om varandra i vetskap om att det finns bara en av mig och en av dig. Att försvinner jag för alltid så finns det ingen som mig och det kommar aldrig att finnas det.
Jag har inte tränat på tre veckor.
Träning ska ni veta det var mitt liv ett tag, men matchen mot Kropps tog livslusten ur mig, min kropp slutade andas ocvh gav mig en funderare på vad fan håller jag på med och Kropps tog min motivation och kärlek till att spela handboll. Just nu i detta ögonblick har jag inga svar på om jag verkligen vill spela handboll. Ingen motivation ingen glädje ingen träning.
Jag saknar det inte direkt heller. Är jag en lagspelare? Till en viss grad skulle jag tro men inte. Jag gillar inte människor som inte kämpar, som slickar röv och glider runt på träningar och bara följer med i strömmen som inte behöver ta ett enda jobbigt andetag som aldrig har kännt smärtan. Jag spottar på er, börja med en annan sport förfan. Jag vill ha ett lag där vi kämpar, där varje spelare tar sitt ansvar, som gör sitt och jobbar skiten ur sig så mycket att man knappt orkar gå in till omklädningsrummet, att efter matchsignalen lägger sig ner på marken och bara andas o tittar upp i taket , man ska inte ens orka tacka motståndarna, då har man iaf gjort ett jobb värdig en förlust och vinst! Man ska aldrig sluta kämpa, men i ett lag kan man inte kämpa ensam, man måste nå sina mål tillsammans!
ska jag ge friidrotten en chans?
har jag ingen egen jävla känsla, ska jag bara sitta och försvinna, det skulle faktsiskt bli så mkt lättare då att bara ge upp och bege mig iväg. Att vi inte kan vara mer rädda om varandra i vetskap om att det finns bara en av mig och en av dig. Att försvinner jag för alltid så finns det ingen som mig och det kommar aldrig att finnas det.
Jag har inte tränat på tre veckor.
Träning ska ni veta det var mitt liv ett tag, men matchen mot Kropps tog livslusten ur mig, min kropp slutade andas ocvh gav mig en funderare på vad fan håller jag på med och Kropps tog min motivation och kärlek till att spela handboll. Just nu i detta ögonblick har jag inga svar på om jag verkligen vill spela handboll. Ingen motivation ingen glädje ingen träning.
Jag saknar det inte direkt heller. Är jag en lagspelare? Till en viss grad skulle jag tro men inte. Jag gillar inte människor som inte kämpar, som slickar röv och glider runt på träningar och bara följer med i strömmen som inte behöver ta ett enda jobbigt andetag som aldrig har kännt smärtan. Jag spottar på er, börja med en annan sport förfan. Jag vill ha ett lag där vi kämpar, där varje spelare tar sitt ansvar, som gör sitt och jobbar skiten ur sig så mycket att man knappt orkar gå in till omklädningsrummet, att efter matchsignalen lägger sig ner på marken och bara andas o tittar upp i taket , man ska inte ens orka tacka motståndarna, då har man iaf gjort ett jobb värdig en förlust och vinst! Man ska aldrig sluta kämpa, men i ett lag kan man inte kämpa ensam, man måste nå sina mål tillsammans!
ska jag ge friidrotten en chans?